-Är du arg?
-Nä, jag är sträng och rättvis!
-Rättvis? Mot vem?
-Dig. Så du verkligen vet vad som gäller.
-Vad är det? frågar han.
-Jag är öm.
-Jag sa ju att du skulle bli röd på rumpan ikväll.
-Mm…
-Ja, dåså.
Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är så många känslor i mig. Underbara, härliga, självklara, magnifika. Men lite undrande;
Varför stör det honom om jag säger aj när han vill att det ska göra ont?
Varför betyder 95% av mina nej inte nej?
Varför blir jag ”queenie bitch” ibland?
Och varför, för guds skull, tycker han att jag ska be om lov för att få plocka undan hans kaffekopp på morgonen?
Vad är lek och vad är allvar? Vad är verklighet och vad är sexuellt? Är inte leken en del av livet och därmed allvar? Är inte sexet verkligt och därmed verklighet?
Varför älskar jag honom mer när han är hård mot mig? Varför går det en ilning genom mig när han frågar mig ”Behandlar man sin man så?”.
Är det en lek vi leker med en piska i hans hand eller är det en verklighet vi landat i? Och vad är skillnaden isåfall?
Nej, han står inte och piskar sin fru i bastun på helgerna. Han noterar reaktioner. Vilka aj ska han lyssna på och vilka ska han tysta? Vilka nej ska han strunta i och vilka – om några – menar jag? Vilka rörelser ska han stoppa och vilka ska han tillåta? Han piskar inte. Han noterar reaktioner. Jag får inte smisk. Jag reagerar. Jag, eller min hud.
Det har gått lite för långt då. När jag går in till honom enbart för att gnälla. Då har det gått för långt. Det blir randigt då.
Och sen. Så avslappnad, lugn, harmonisk, hel i hans närhet. Så nära, intensiv, stark och total vår kärlek. Så älskad, omhändertagen, uppskattad jag.
Nej jag har ingen aning om vad jag ville med det här inlägget. Komma förbi min skrivkramp kanske.
Glad påsk!
♡ Hemliga sidan 