Mysigt

Egentligen skulle jag kunna skriva en himla massa ord om en himla massa känslor & tankar men det får räcka med: Oj, vilken underbar kväll vi hade igår! : )

Mysigt, kallade han det. Det är underligt vad man kan lägga in i ordet mysigt. =)

Och det är lika underligt hur nykär man kan känna sig efter 10+ år tilllsammans. ♥

Vem är du som läser här? :)

Det verkar nästan som om ingen besöker den här bloggen och jag skriver för blinda ögon, men jag ser ju i statisken att det – definitivt! – inte är så. =)

Så kom igen nu: vem är du som läser här? Hur hittade du hit? Har du varit här förut? : )

(Tips! Om du inte vill lämna ut din emailadress när du kommenterar så kan du ju hitta på nån typ villinte@ingenstans.nu…)

Lugn & upphetsning

För någon vecka sedan fick jag smisk för första gången på, jag har inte räknat efter, en månad kanske. Och lugnet som infann sig i mig var lika stort som skönt. Lugn, trygghet, harmoni, tillfreds. Men en konflikt; samtidigt upphetsad. Det går ihop men det går inte riktigt ihop. Vilken känsla är starkast eller vilken ska man lyssna på? Ena sidan vill bara krypa upp i hans famn och få känna sig liten, komma till ro. Den andra sidan vill knulla, komma.

Jag har inte kännt så tidigare. Men varje gång han varit dominant mot mig sedan dess, smisk or not, så har jag kännt så. Så starkt; ”knulla mig, älskling!”. Och samtidigt minst lika starkt: gör inget sexuellt, bara låt mig få sitta här och slappna av. Det blir en konflikt inom mig, men jag gör inget åt den, jag väljer inte sida; han väljer åt mig.

Vi får väl se

-Du ska få en rejäl omgång ikväll! viskar han över frukostbordet.

Tja, vi får väl se. Jag blir ju inte mildare, mjukare, sötare, snällare, underbarare, mindre frustrerad, mindre behövande, undergivnare, följsammare, mer älskvärd, harmoniskare, lugnare eller mindre bitchig av att han konstaterar tre kvällar i rad att jag ”nog saknar eller behöver smisk”.

JAHA!

Konstateranden

-Fan, vad du behöver smisk!
(what else is new?)
Vi ligger i sängen och är übertrötta båda två. Han retar mig och jag blir sur. Hade jag blivit oavsett. Han ställer dumma frågor och jag blir irriterad. Hade jag också blivit oavsett, jag är allergisk mot dumma frågor! Smisk tar liksom inte bort fundamentala sidor av mig; jag kommer aldrig stå ut med idiotfrågor eller att han retas på det sättet. Men that aside… ja, fan vad jag behöver smisk. Fysiskt längtar jag inte, det var så länge sedan nu att det känns lite komiskt att tänka på det. Men psykiskt… jag längtar efter närheten, intimiteten, känslan, dominansen, undergivenheten.

Just för att det var så länge sedan så känns det tudelat. Å ena sidan kan jag tycka att det verkar löjligt att få smisk. Å andra sidan kan jag inse att jag nog behöver det mer nu…

Ta ner mig till jorden, plocka upp mig från marken.

Ibland kan jag längta så hett efter att få känna eller höra vem det är som bestämmer.
-Fan, vad bitchig du är! Om jag inte vore så trött skulle du få smisk!
Jaha. Men varför låter du mig? Varför låter du mig? Balans, obalans. Inte bitchig egentligen, bara lite obalanserad. Så rätta till vågen då och bli sur på dig för att du låter mig istället för på mig för att jag är!

Egentligen har vi inte ens varit i närheten. Egentligen har vi bara snuddat vid det. Någongång, på något sätt, vill jag känna att du tar kontrollen ifrån mig. Helt. Totalt. Ta ner mig till jorden, plocka upp mig från marken.

Trotsigt försöker jag slita bort din hand från mitt bröst varje kväll. Du låter mig inte.
-Sluta! Jag tar var jag vill!
Bra, tack, där får jag en bestämd bekräftelse varje kväll.

Vet, men vill höra. Vet, men vill känna. Vet, men vill veta.

Guh vad jag längtar efter Dig!

Vill ha

Man kan ju vilja ha av olika anledningar. Just nu vill jag ha av anledning nummer fem kan vi säga. Förra veckan ville jag ha av anledning ett, kanske.

Men hur som helst.

Hur ska jag kommunicera det till honom? Han behöver kanske inte nödvändigtvis veta vilken anledning som föregår mitt vill ha, men jag vill berätta om mitt vill ha till honom. Utan att det ska bli ett måste eller ett krav. Jag vill inte heller ställa en fråga; Kan du…? Nej, jag vill bara förmedla till honom att jag har en vilja eller ett behov inom mig och att resten är upp till honom & jag skulle bli tacksam om…

Kanske om jag säger att om det sitter en postitlapp på spegeln så… eller om jag säger att ifall sjalen i hallen har en knut på sig så… Eller så bara skiter jag i det och låter det alltid komma från honom.

Motstånd!

Det är motståndet jag vill ha. Det är motståndet jag behöver. Om jag bråkar fysiskt med honom vill jag att han ska vinna (vilket han såklart alltid gör eftersom han dels är en linjal längre än mig och dels stor och stark och jag liten & svag!). Jag vill mötas av MOTSTÅND. Inte av ”jaha”. Inte heller vill jag bli överkörd. Jag vill verkligen inte mötas av ”vad du än tycker”. Nej, ge mig motstånd tack.

Jag är nog inte en enkel kvinna att vara dominant mot. Mina innersta önskningar och de ord jag berättar för honom talar inte samma sak som mina handlingar. Jag fogar mig inte lätt. Jag vill vara följsam men jag följer inte utan anledning. Jag vill lyda men inte utan anledning. Jag ger, jag tar, jag behöver, jag vill ha… MOTSTÅND!

Motstånd. 
Motpoler.
Motivation.

Vi funkar rätt bra tillsammans min man & jag.

Balansåterställning

”Du kan smiska mig för att återställa balansen mellan oss. Oavsett vad obalansen består av. Jag tror jag fungerar så”

Jag tror jag fungerar så.

Trial & Error

I torsdags blev det bara så fel. Känslomässigt. Varken orkar eller vill skriva om det här men kortfattat kan man väl säga att efterspel uteblev och undertecknad lackade till rejält på det. Sen var jag arg, tyckte han. Och jag tyckte att han inte fattade nått, alternativt att han inte bekräftade att han fattade vad jag sa.

På lördagkvällen, någon minut innan snarkningarna, frågade han mig väldigt lugnt: Varför har du varit så arg på mig? Svaret var så självklart för mig och jag hade skrivit ner det väldigt detaljerat till honom i ett mail några timmar tidigare (jaja, jag har väl svårt att kommunicera då, men att skriva är också ett sätt att kommunicera!).
-Vet inte, har väl inte analyserat i detalj direkt.

Söndagen kom. Jag gnällde på ungefär allt & det mesta. Inte alls medvetet på något sätt, men han bara stööörde mig!
-Varför är allt jag gör fel? frågade han.
-För att du inte gör nått som är rätt! (såklart!)
-Är det för att du inte fick nått sex igår?
-”Fick nått sex igår” upprepade jag störigt.
-Ja?
-Nej, du har tydligen inte läst mitt mail.
-Vilket mail?
-Eftersom du frågar det har du inte läst det!

Jag hade skrivit om tre punkter i mailet:
Om engagemang; där ord kan betyda mer än handling. 
Om bitchighet; där skalan är -100 till +100 och
Om att lyda; där jag mest gnällde på att inget fanns.

Jag städar i köket när han kommer in från att ha hamrat på nått på tomten:
-Hur många skjortor ska du stryka till mig imorgon? frågar han.
-Du sa ju för nån vecka sen att jag inte skulle stryka skjortorna! Bestäm dig!
-Fyra eller fem?
Jag bara blängde knäppt på honom och återgick till städningen. Han gick ut igen.
Tog nån timme för mig att svara honom: ”Svar. Fyra. ; – )” i ett mail. Jo, men jag gillar mail.

Han ligger i badet och barnen sover när han skriver till mig i messengern. Han frågar vad jag lagar för mat. Ingen. Han tycker middagen kan vara klar om tjugo minuter. Knappast, jag satte nyss på ugnen. Han tycker att middagen skall vara klar om 20 minuter. Går inte. Han undrar vad jag ska göra för att kompensera det. Jag säger att han kan ju fan inte komma och säga att middagen ska vara klar om 20 minuter. Han tycker att jag borde planerat, bättre. Jag tycker att HAN borde planerat bättre. Han tycker att jag borde fattat att han ville ha middag när han hade badat klart. Jag säger att jag inte är nån tankeläsare. Ja, ungefär så.

Trial & Error. Det här funkar, det här funkar inte. Att be mig stryka 4 skjortor imorgon fungerar hur bra som helst. Att säga att middagen ska var klar om 20 minuter och förvänta sig tankeläsning fungerar inte.

Men jag tar hellre något steg i fel riktning eller kanske rakt ner i diket än inga alls…