Han sa nej

Det gällde en ganska stor fråga. Jag kände spontant ”nej” men velade lite mellan ja & nej. Min pappa tyckte ”ja” så jag tenderade att landa där utan vidare tankekraft, för det var en svår fråga att tänka på.

Igårkväll sa han nej och det var inte ruckbart märkte jag direkt. Jag hade ingen lust att tjafsa emot honom så jag svarade ingenting. Jag reagerade först med en underliggande känsla av ilska men den försvann väldigt snart och övergick i en stor känsla av lättnad.

Jag tror att han trodde att jag blev sur på hans nej men jag blev lättad. För att han tog bördan ifrån mig. För att han tog hela beslutet åt oss. För att jag kan luta mig mot honom & hans beslut när jag förmedlar mitt nej vidare. Frihet att säga emot. Frihet att slippa besluta. Frihet att sluta vela och veta vad jag tycker. Jag kände spontant nej och nej är vad jag tycker inser jag efter en del funderande.

Jag är tacksam för att han så tydligt visade var han stod i frågan och markerade hur oruckbart det är.

Han sa nej.

Tack.