Jag slutade skriva

Det var inte ett medvetet val, det bara rann ut i sanden. När jag förstod mig själv hade jag inte längre ett lika stort behov av att skriva här. Jag startade bloggen för att jag ville få in mer dominans i vår relation. När jag startade bloggen visste jag inte ens om jag skulle våga berätta för min man, men jag kände att jag var tvungen. När man behöver smisk och vet att man behöver det så blir man olycklig utan.

Jag har svårt att minnas tiden innan dominansen. Jag har svårt att föreställa mig ett sånt tråkigt sexliv som vi hade i några år innan sommaren 2009. Jag minns att vi inte hade nån vidare intimitet. När vi bråkade eller tjafsade så blev det alltid krig. Som om han alltid ville totala motsatsen från vad jag ville. Och jag tror inte att varken han eller jag hörde orden som sas. Vi ville bara ha rätt. Kompromisser, my ass, liksom. Det handlade om att ha rätt. Att få sin vilja igenom. Maktkamper.

Och med facit i hand. Riktigt löjliga maktkamper. Riktigt elaka. Vad vi sårade varandra. Så dåligt vi mådde. Ingen vidare närhet heller. Och inget vidare sexliv. Under flera långa perioder sov vi inte ens i samma rum och jag tyckte att det var skönt, för då slapp jag höra hans snarkningar.

Dominansen räddade hela vår relation.

Nu sitter vi inte i varsitt hörn i tvsoffan längre. Jag sitter i hans knä, eller ligger över det. Våra fingrar leker med varandra. Vi smeker varandra när vi går förbi varandra. Vi ler mot varandra på ett sätt som surfolket i mataffären låtsas att de antingen inte ser eller noterar en aning avundsjukt.

Han har blivit mer sig själv och jag har blivit mer mig själv. Istället för att försöka vara så lika varandra som möjligt så är vi olika och uppskattar det. Han är bättre på att bygga blomlådor än vad jag är. Jag är duktigare på att fylla blomlådorna med blommor än vad han är. Vi kompletterar varandra. Men det där var bara ett exempel. Vi kompletterar varandra.

Tack vare dominansen inte bara vågar jag, utan vill jag, klä mig kvinnligare. Jag gick omkring i mysbrallor och urtvättade toppar. Han älskade mig ju ändå, så varför klä upp sig, liksom? Och kjolar och klänningar har jag alltid tyckt är opraktiska eller obekväma.

Men det hände något. Plötsligt blev jag så vansinnigt less på den där kvinnan i spegeln. Hon såg inte alls ut som jag kände mig inuti. Så jag har bytt stil. Kanske inte dagligen, men jag har kjol eller klänning ibland. Och jag tänker köpa en kappa som inte bara är varm utan snygg. Jag har varit så förbannat praktisk! Tråkigt praktisk!

Jag orkar inte bry mig om vad folk tycker. Jag sätter på mig svarta strumpbyxor och en kort svart kjol när jag är ute och leker med barnen på tomten om jag är på det humöret. Jag gör som jag vill, som jag känner för. Vi bor på landet och grannarna går runt i rutiga skjortor och gröna gummistövlar, men jag skiter i vad de tänker när de ser mig.

Alltså jag har blivit så mycket mer av mig själv. Jag har blivit mitt bästa jag.

Så många härliga sidor har kommit fram av dominansen. Vi har sex ofta. Mycket. Länge. Ibland bara en jättekort snabbis. Ibland ger vi ungarna kakor & saft till frukost för att hinna med en snabbis när de ser lite på tv innan vi går upp… =) Och vi har aldrig vaniljsex längre. Inte så att sex alltid sker med massa leksaker eller bondage eller nått utan bara så att Han alltid knullar mig och jag alltid är den som blir knullad. Ja, vi knullar. Inte sjutton kan man säga att vi älskar. =)

Jag känner ett pirr i kroppen när jag tänker på honom. Även när vi hade det som sämst var min kärlek till honom väldigt stor och jag har aldrig varit den där kvinnan som snackat skit om min man med mina vänninor. Jag har alltid, utåt, visat honom en stor respekt.

Men jag har inte alltid visat Honom en stor respekt.

Det gör jag nu.

För ett par år sedan trodde jag att jag aldrig ville nå tårar i bdsm. Men jag hade fel. När man når tårarna, oavsett om det är en ren psykisk reaktion (alltså via att vi bara pratar med varandra) eller om det är pga smärta eller om det är pga något annat så är det fullständigt magiskt att nå dit. Att öppna sig på det sättet för en annan människa. Att ge sig hän så totalt. Att tillhöra honom så fullständigt… det är alldeles underbart.

Jag trodde att jag aldrig ville ha ”nån 24/7-relation” men det har visat sig att det finns inget annat sätt. Jag stänger inte av. Jag sätter inte på. Jag bara är och den här underbara känslan av att han är den stora, starka mannen som klarar av att hantera mig, den finns där jämt! Jag bara är. Han bara är. Vi bara är såhär.

Det var svårt för mig att erkänna att jag ville vara honom undergiven och det var nog inte heller helt lätt för honom att förstå att jag faktiskt njöt av hans mentala & fysiska styrka och i början var han rädd för att ”jag” skulle ”försvinna” om han skulle bli mer dominant mot mig. Det var tankar som jag själv också kunde ha, ska jag erkänna. Men jag har ett alldeles för starkt psyke för att någon ska kunna bryta ner mig och jag vet vad jag vill. Det intressanta är att jag inte alls har blivit mindre mig själv eller försvunnit i hans vilja eller under hans dominans. Snarare har jag blivit mer mig själv. Jag har blommat ut. Jag har hittat rätt. Jag är hemma.

Hans dominans gör mig starkare!

När jag inte behöver använda mitt intellekt, intelligens, energi och tid på att bråka med honom eller gå runt och irritera mig på vad han gör och inte gör så finns det ingen gräns för hur mycket jag vill göra för honom och hur bra vi kan ha det ihop.

Jag hade dock rätt om en sak. Jag trodde att det skulle vara som en dans där han leder och jag följer. Och precis så är det. Det är som en vacker dans.