Heaven

Just där och just då tror jag att jag inget annat hellre vill än att få honom att sluta.

Han ställer frågor. Han kräver svar. Han ger smärta. Eller tar han den?

-Och vad gör man med obstinata flickor? frågar han mig. Hans röst är nästan äckligt auktoritär och jag känner mig liten.
-Kramar?
Han skrattar till.

-Ska det ta 20 sekunder för dig att svara?
-Nej.
-Varför gör det det då?
-Jag vet inte.
-Du ska svara snabbare.
-Jaja.

-Du Svarar Inte Mig “Jaja!”.
Det bränner på rumpan. Bränner. Svider.

Jag droppar mellan benen. Fan. Han får inte märka det.

Han för en hand mellan benen. Såklart.

Vet han allt?

Mina tårar rinner. Jag har öppnat mig totalt. Jag har släppt in honom i mitt innersta. Han äger mig nu. Jag tvivlar aldrig längre på honom. Jag går inte in för att bitcha medvetet med honom. Jag gör inte motstånd bara för att göra det längre. Han har tagit sig in i min själ nu. Tårarna är därför. De är inte på grund av smärta för det har gjort ondare än såhär.

Lustigt egentligen.

Just där och just då tror jag att jag inget annat hellre vill än att få honom att sluta. Jag vill ge honom rätt svar på någon fråga så att han ska sluta. Men det går inte, för inte ens rätt svar avbryter detta. Och sen, när det är över, ja, då undrar jag varför han slutade nu och inte om några minuter. Slutade han för tidigt? Vad? Tog det redan slut? Älskling, var det inte mer?

Han tog ner mig till jorden. 

Jag söker hans famn. Den är stark, varm, välkomnande och fylld av kärlek. Hans mjuka läppar pussar min panna. Hans starka händer leker med mitt hår.

Han plockade upp mig från marken.

Vårt heaven.