Jag slutade skriva

Det var inte ett medvetet val, det bara rann ut i sanden. När jag förstod mig själv hade jag inte längre ett lika stort behov av att skriva här. Jag startade bloggen för att jag ville få in mer dominans i vår relation. När jag startade bloggen visste jag inte ens om jag skulle våga berätta för min man, men jag kände att jag var tvungen. När man behöver smisk och vet att man behöver det så blir man olycklig utan.

Jag har svårt att minnas tiden innan dominansen. Jag har svårt att föreställa mig ett sånt tråkigt sexliv som vi hade i några år innan sommaren 2009. Jag minns att vi inte hade nån vidare intimitet. När vi bråkade eller tjafsade så blev det alltid krig. Som om han alltid ville totala motsatsen från vad jag ville. Och jag tror inte att varken han eller jag hörde orden som sas. Vi ville bara ha rätt. Kompromisser, my ass, liksom. Det handlade om att ha rätt. Att få sin vilja igenom. Maktkamper.

Och med facit i hand. Riktigt löjliga maktkamper. Riktigt elaka. Vad vi sårade varandra. Så dåligt vi mådde. Ingen vidare närhet heller. Och inget vidare sexliv. Under flera långa perioder sov vi inte ens i samma rum och jag tyckte att det var skönt, för då slapp jag höra hans snarkningar.

Dominansen räddade hela vår relation.

Nu sitter vi inte i varsitt hörn i tvsoffan längre. Jag sitter i hans knä, eller ligger över det. Våra fingrar leker med varandra. Vi smeker varandra när vi går förbi varandra. Vi ler mot varandra på ett sätt som surfolket i mataffären låtsas att de antingen inte ser eller noterar en aning avundsjukt.

Han har blivit mer sig själv och jag har blivit mer mig själv. Istället för att försöka vara så lika varandra som möjligt så är vi olika och uppskattar det. Han är bättre på att bygga blomlådor än vad jag är. Jag är duktigare på att fylla blomlådorna med blommor än vad han är. Vi kompletterar varandra. Men det där var bara ett exempel. Vi kompletterar varandra.

Tack vare dominansen inte bara vågar jag, utan vill jag, klä mig kvinnligare. Jag gick omkring i mysbrallor och urtvättade toppar. Han älskade mig ju ändå, så varför klä upp sig, liksom? Och kjolar och klänningar har jag alltid tyckt är opraktiska eller obekväma.

Men det hände något. Plötsligt blev jag så vansinnigt less på den där kvinnan i spegeln. Hon såg inte alls ut som jag kände mig inuti. Så jag har bytt stil. Kanske inte dagligen, men jag har kjol eller klänning ibland. Och jag tänker köpa en kappa som inte bara är varm utan snygg. Jag har varit så förbannat praktisk! Tråkigt praktisk!

Jag orkar inte bry mig om vad folk tycker. Jag sätter på mig svarta strumpbyxor och en kort svart kjol när jag är ute och leker med barnen på tomten om jag är på det humöret. Jag gör som jag vill, som jag känner för. Vi bor på landet och grannarna går runt i rutiga skjortor och gröna gummistövlar, men jag skiter i vad de tänker när de ser mig.

Alltså jag har blivit så mycket mer av mig själv. Jag har blivit mitt bästa jag.

Så många härliga sidor har kommit fram av dominansen. Vi har sex ofta. Mycket. Länge. Ibland bara en jättekort snabbis. Ibland ger vi ungarna kakor & saft till frukost för att hinna med en snabbis när de ser lite på tv innan vi går upp… =) Och vi har aldrig vaniljsex längre. Inte så att sex alltid sker med massa leksaker eller bondage eller nått utan bara så att Han alltid knullar mig och jag alltid är den som blir knullad. Ja, vi knullar. Inte sjutton kan man säga att vi älskar. =)

Jag känner ett pirr i kroppen när jag tänker på honom. Även när vi hade det som sämst var min kärlek till honom väldigt stor och jag har aldrig varit den där kvinnan som snackat skit om min man med mina vänninor. Jag har alltid, utåt, visat honom en stor respekt.

Men jag har inte alltid visat Honom en stor respekt.

Det gör jag nu.

För ett par år sedan trodde jag att jag aldrig ville nå tårar i bdsm. Men jag hade fel. När man når tårarna, oavsett om det är en ren psykisk reaktion (alltså via att vi bara pratar med varandra) eller om det är pga smärta eller om det är pga något annat så är det fullständigt magiskt att nå dit. Att öppna sig på det sättet för en annan människa. Att ge sig hän så totalt. Att tillhöra honom så fullständigt… det är alldeles underbart.

Jag trodde att jag aldrig ville ha ”nån 24/7-relation” men det har visat sig att det finns inget annat sätt. Jag stänger inte av. Jag sätter inte på. Jag bara är och den här underbara känslan av att han är den stora, starka mannen som klarar av att hantera mig, den finns där jämt! Jag bara är. Han bara är. Vi bara är såhär.

Det var svårt för mig att erkänna att jag ville vara honom undergiven och det var nog inte heller helt lätt för honom att förstå att jag faktiskt njöt av hans mentala & fysiska styrka och i början var han rädd för att ”jag” skulle ”försvinna” om han skulle bli mer dominant mot mig. Det var tankar som jag själv också kunde ha, ska jag erkänna. Men jag har ett alldeles för starkt psyke för att någon ska kunna bryta ner mig och jag vet vad jag vill. Det intressanta är att jag inte alls har blivit mindre mig själv eller försvunnit i hans vilja eller under hans dominans. Snarare har jag blivit mer mig själv. Jag har blommat ut. Jag har hittat rätt. Jag är hemma.

Hans dominans gör mig starkare!

När jag inte behöver använda mitt intellekt, intelligens, energi och tid på att bråka med honom eller gå runt och irritera mig på vad han gör och inte gör så finns det ingen gräns för hur mycket jag vill göra för honom och hur bra vi kan ha det ihop.

Jag hade dock rätt om en sak. Jag trodde att det skulle vara som en dans där han leder och jag följer. Och precis så är det. Det är som en vacker dans.

En fru som jag

Jag är en sån där fru som… försöker underlätta livet för honom. Som smeker honom i förbifarten. Som sätter mig i hans knä bara för att smeka honom på ryggen eller få en puss när vi har besök här.

Jag är en sån där fru som lagar maten på det sätt han föredrar. Som ser till så att han har rena kläder. Som sorterar hans skjortor i färgordning i garderoben.

Jag är en sån där fru som aldrig har huvudvärk när det nalkas sex. Som gärna, och ofta, suger honom. Som tycker om att testa nya saker, vågade saker, avancerade saker.

Jag är en sån där fru som inte snackar skit om honom med mina väninnor. Som istället berättar hur bra han är, och hur mycket jag älskar honom.

Ibland när jag hör hur andra fruar pratar om sina män så tänker jag att deras män nog skulle vilja ha en fru som jag.

Män berättar att de gör vad som helst för att frun ska sluta gnälla. De vänder ut och in på sig själva. De gör allt, och lite till. De lagar mat. Hämtar barn på dagis. Tar hälften av föräldraledigheten. Går ut med soporna. Bjuder ut frun på restaurang. Ja, de kanske till och med stryker gardinerna.  Vad hon än gnäller på, eller tjatar om, försöker han ändra på. För att hon ska bli glad. För att hon ska vilja ha mer sex. För att hon ska sluta tjata och gnälla på honom.

Men har han testat att ge henne motstånd? Att sätta ner foten? Att stå upp för sig själv och inte låta henne trampa på honom? Förmodligen inte. Självklart inte.

Det krävs en MAN för att ha en fru som jag. ; )

Hej

Meine øjne de skal se

Kom nu
Læg din varme kind
Indtil min
Og la’ mig hviske
Jeg er din

Lidt endnu
Læg din varme kind
Ind til min
Sig til mig hva’ det er jeg skal sig’
For at få dig til at bli

Kom nu
Læg din varme krop
Ind til min
Og la mig hviske
Jeg er din

Lidt endnu
Læg din varme krop
Ind til min
Alt afhænger af øjnene der ser
Og mine skal ikke lukkes mer’

Mine øjne de skal se
Se på det de gerne vil
Se så dybt at jeg forsvinder

Og selvom kærlighed gør blind
Ska’ de bore sig derind
Hvor det er din sjæl de finder

Kom nu
læg din varme kind
ind til min
og la’ mig hviske
jeg er din

lidt endnu
læg din varme kind
Ind til min

Du finder hva’ du vil lige her
Og du skal ikke vente mer’

Dine øjne de skal se
Se på det de gerne vil
Se så dybt at du forsvinder

Og selvom kærlighed gør blind
Ska de bore sig derind
Hvor det er min sjæl de finder

Alt afhænger af øjnene der ser
Og du skal ikke lukke dem mer’

Dine øjne de skal se
Se på det de gerne vil
Se så dybt at du forsvinder

Og selvom kærlighed gør blind
Ska de bore sig derind
Hvor det er min sjæl de finder

text: Anne Linnet

Heaven

Just där och just då tror jag att jag inget annat hellre vill än att få honom att sluta.

Han ställer frågor. Han kräver svar. Han ger smärta. Eller tar han den?

-Och vad gör man med obstinata flickor? frågar han mig. Hans röst är nästan äckligt auktoritär och jag känner mig liten.
-Kramar?
Han skrattar till.

-Ska det ta 20 sekunder för dig att svara?
-Nej.
-Varför gör det det då?
-Jag vet inte.
-Du ska svara snabbare.
-Jaja.

-Du Svarar Inte Mig ”Jaja!”.
Det bränner på rumpan. Bränner. Svider.

Jag droppar mellan benen. Fan. Han får inte märka det.

Han för en hand mellan benen. Såklart.

Vet han allt?

Mina tårar rinner. Jag har öppnat mig totalt. Jag har släppt in honom i mitt innersta. Han äger mig nu. Jag tvivlar aldrig längre på honom. Jag går inte in för att bitcha medvetet med honom. Jag gör inte motstånd bara för att göra det längre. Han har tagit sig in i min själ nu. Tårarna är därför. De är inte på grund av smärta för det har gjort ondare än såhär.

Lustigt egentligen.

Just där och just då tror jag att jag inget annat hellre vill än att få honom att sluta. Jag vill ge honom rätt svar på någon fråga så att han ska sluta. Men det går inte, för inte ens rätt svar avbryter detta. Och sen, när det är över, ja, då undrar jag varför han slutade nu och inte om några minuter. Slutade han för tidigt? Vad? Tog det redan slut? Älskling, var det inte mer?

Han tog ner mig till jorden. 

Jag söker hans famn. Den är stark, varm, välkomnande och fylld av kärlek. Hans mjuka läppar pussar min panna. Hans starka händer leker med mitt hår.

Han plockade upp mig från marken.

Vårt heaven.

Ord och ord.

Mer och mer. Tydligare och tydligare. Bättre och bättre. Finare och finare. Harmoniskare och harmoniskare.

Vägen mot Det där Stället är så ljuvlig att vandra på just nu.

Tack!

-Tack! sa jag helt plötsligt när vi låg i soffan och såg på Twister.
-Du behöver inte tacka mig, älskling, ikväll var det jag som ville.
-Men du vet ju inte vad jag sa tack för…
-För vad?
-Tack för att du får mig att bli en bättre fru och harmoniskare människa.
-Mmm.

Presenten

Han bestämde sig ju för att ge mig delar av presenten då och då. Nästa gång, efter huvan, bestämde han sig för att använda huvan igen. Tydligen tycker han om den. Och jag tycker om den mentala stämning jag direkt hamnar i när han tar på mig den.

I fåtöljen i hans kontor; haka på ryggstödet, knän på sitsen och händerna på armstöden. Rumpan rakt ut i luften och det såg han till att ta vara på. Varje ”aj” jag låter möts av ”ssssch!” från honom.

-Vänta här! beordrar han helt plötsligt.

Jag vågar inte röra mig. Kanske står han och tittar på mig?

-Sätt dig upp.

På knä baklänges i hans fåtölj. Jag hör något metall. Han rör mina bröst. Leker med dem. Petar på dem. Plötsligt smärtar det till. Det gör vansinnigt ont! Jag känner en kall kedja på min mage och jag vet att snart, mycket snart, kommer det smärta till i andra bröstet också och jag stålsätter mig för det. Spänner mig. Smart.

Han visar mig tillbaka till hakan på ryggstödet och händerna på armstöden och fortsätter att piska på mig. Det känns som om han skapar vackra ränder på min rumpa.

Han fumlar med saker. Jag ser inte med vad. Plötsligt sliter han av mig huvan. Han håller en videokamera i handen. Jag blir Mest Generad i hela livet. Han ler ett snett leende. Jag vill gömma mig. Jag vill tillbaka in i huvan för detta vill jag gömma mig från!

Han laddar snabbt in filmen i datorn och sätter på den. Jag hör mina egna ”aj” i bakgrunden. Jag hör hans ”sssch” på tvn. Jag blir helt förvirrad. Han sitter och filmar mig när jag tittar på filmen. Tydligen har han filmat ett tag.

-Titta på filmen! säger han.
Jag tittar på honom frågandes, undrandes, bedjandes men jag säger inte ett ord.
-På filmen sa jag! säger han bestämt.

Jag tittar på filmen. Jag ser mig. Med en huva på huvudet och ränder på rumpan och jag låter aj. Låter jag verkligen aj så mycket? Jag blir generad, fullständigt. Jag sitter helt naken med klämmor i brösten och han har en piska i sin hand som han leker på min kropp med och jag tittar på mig som får pisk. Hans makt över mig just nu är total. Just nu äger han mig. Jag tror att han känner det. Jag tror att han vet det.

Han leker med massagestavar. Jag är så förbannat nära att komma. Han märker det. Slutar. Jag ber honom: Snälla, snälla?

-Tror du att du är här för att få orgasm eller?
-Neeej…
-Du är här för att behaga mig.
Jag sluter ögonen.

-Titta på filmen, sa jag.

Jag ser röda ränder på min rumpa. Tvn är 42 tum stor och står mindre än två meter ifrån mig. Jag blir generad. Han är mycket medveten om det.

Han låter mig komma, till slut. Det är iofs långt senare när vi ligger i sängen och ska sova och inte förrens efter att jag basunerat ut att jag är frustrerad som fan och att den enda anledningen till att jag över huvudet taget har sex är för att komma!

Så knulla mig tills jag kommer! 

Vad tog det? Tjugo sekunder? ; )

Bok: Äg mig, bind mig

Äg mig, bind mig av Dominique Payne.

Risk för spoiler om du läser vidare.

Mentalt stum

Han pratade om en utökad present till mig. Ja, mer än det jag önskade mig alltså. Han sa att jag nog skulle bli chockad. Jag var (och är!) så nyfiken att jag höll på att spricka. Likt ett litet barn upprepade jag mig själv om och om igen: ”Kan jag få min present? När ska jag få min present? Nu kan jag väl få min presenent?” Han bara log. Självsäkert, finurligt, manligt.

Sena kvällar. Sjuka barn som sover oroligt. Lite tid. Tar man inte tag i det rinner det ut i sanden. Man väljer sömn framför sex. Man väljer middag framför ett bad tillsammans. Men mitt behov är större än hunger och sömn.

-Får jag suga din kuk?
-Mmm.

Jag bestämmer mig för att ta den djupast hittills och tydligen bestämmer han sig för precis samma sak. På väg mot samma mål. Tårarna rinner, näsan snorar, saliv överallt och då och då panikartade pauser. Ord som ”Vad duktig du är, älskling!” blandat med ”Skärp dig!”. Starka händer som styr mitt huvud, som håller emot när jag försöker smita undan.

Finner en sån vansinnigt stor njutning i detta. Vet inte om det beror på tvånget och det är det jag tänder på, eller om det beror på att jag njuter av att behaga honom eller om jag har en erogen zon i halsen. Det spelar mindre roll. Det som betyder något är att vi njuter – fullständigt – av varandra.

-Du ska få en av dina presenter. Kom till vardagsrummet om fyra minuter.

Jag väntar i två minuter, tycker jag utan att fråga någon klocka, innan han kommer tillbaka och ber mig komma. Vardagsrummet är tänt med taklampan och det känns nästan obehagligt att gå in i det stora ljusa rummet från att ha varit i en varm säng i ett mörkt rum.

-Vänd dig om.
Det är nästan förvånande hur direkt jag kan lyda honom ibland.

Han trär någonting över mitt huvud. En huva. På mig. Jag är inte sån! Jag är inte kinky! Jag är inte pervers! Jag är en fin flicka som är en aning pryd i kanten.

Huvan har bara hål för munnen. Jag blir helt stum. Fysiskt stum. Mentalt stum. Jag säger inget. Jag tänker inget. Jag bara är.

Han leder mig till fåtöljen. Trycker ner mig i den. Sen knullar han mig i munnen tills han kommer. Han tar av mig huvan när han är klar. Han går till köket. Jag sitter kvar och tittar på honom. Jag är helt paff.

-Älskling? Hur är det? frågar han med ett leende.
Jag svarar inte.

Vi kramas länge innan vi somnar. Mentalt nära. Så intimt och vackert men en ny känsla har letat sig in. Jag funderar på hur jag ska tänka på mig själv. För jag är inte pervers och jag är inte kinky och hittills i mitt liv har sådana som använder huvor varit det, enligt mig.

-Var jag söt med huvan på mig?
-Du har lite fel definition på ordet ‘söt’ älskling.
-Hur såg jag ut då?
-Inbjudande…